Mamman och pappan

De är i min ålder, drygt fyrtio. Kvinnan och mannen som är stommen i den familj vi lever med i tio dagar i den lilla byn. Hon har huvudansvar för matlagning, städning och tvätt. Han hämtar hem mat från marknaden och ser till sina dammar som ger den fisk familjen äter och får inkomster från.
De gifte sig när de var elva och femton år gamla. Eller blev gifta får man snarare säga.
-Jag förstod inte alls vad jag var med om berättar pappan och ser lite generad ut. Efter sex år, när mamman var 17, föddes den första av döttrarna. Under åren som gått har de fostrat tre barn. De två äldsta döttrarna är gifta och bor inte längre i familjen. Yngsta dottern, som är sexton, bor fortfarande hemma med mamma och pappa.
Men under de här åren har också familjen kommit i kontakt med en organisation som arbetar med utbildning och upplysning på landsbygden. En organisation som bl a har kurser i hur man odlar ekologiskt, som erbjuder smålån, sk microkrediter, och som verkar för att kvinnor ska få kunskaper som ger dem möjlighet att tjäna egna pengar.
Mamman i familjen berättar med stolt självklarhet att hon nu jobbar på ett kontor en dag i veckan. Utbildningen har lett till att hon bidrar konkret till familjens försörjning och också kan känna ett visst ekonomiskt oberoende i relation till sin man.
Plötsligt anar vi att den förtrolighet, det samförstånd och ömsesidiga respekten som är så tydlig mellan kvinnan och mannen i vår familj kanske har en djupare bakgrund än bara det faktum att de levt tillsammans i trettio år.
Kvinnan har genom sina vidgade vyer fått redskap för att reflektera kring sin och familjens situation och möjligheter. Hon har fattat beslut om t ex den yngsta dotterns studier och framtid som inte skulle varit möjliga utan hennes egen utbildning och vidgade perspektiv.
Men kanske allra tydligast framstår att det är just den ömsesidiga respekten dem emellan som varit grogrunden till familjens utveckling. Den ena partens stolthet över den andras växande oavsett om det handlar om kunskaper inom kontorsarbete eller ägande av fler fiskedammar. Här som hemma handlar livet tillsammans om att se varandras behov och möjligheter och hjälpas åt med att skapa balans.

Kvinnomisshandel

Både män och kvinnor har kommit till mötet i byn i nordvästra Bangladesh som Tanapara Swallows bjudit in till. Det är inte säkert att det är juristen, med inriktning på kvinnorätt, från Dhaka som väckt intresset. Förmodligen har ryktet om en grupp lärare från Sverige på besök redan nått ut i byarna.
Kvinnomisshandel inom familjen är ett stort och växande problem i Bangladesh. Att mannen slår kvinnan och barnen förekommer i princip i alla familjer. Den kvinnliga juristen reser runt i byar och upplyser kvinnor, och män, om vilka rättigheter man har och vad lagen säger.
Männen på mötet är inte så benägna att delta i diskussionen om förklaringar till misshandeln men de menar att en anledning är att kvinnorna inte lyder dem, att de är besvärliga och bråkiga.
En utlösande faktor kan vara systemet med dowry, brudpeng. Systemet innebär att brudens familj ger en summa pengar till brudgummens familj vid bröllopet. För en fattig familj kan det i praktiken handla om att behöva sälja sin enda ko eller att skuldsätta familjen genom att ta lån i form av microkrediter. Ofta betalas bara en del av dowryn och resten blir en skuld och källa till konflikt.
Kunskapen om sin lagliga rätt, att ingen har rätt att slå dig, är viktig för kvinnornas självkänsla och mod att våga säga ifrån. Men i verkligheten är kvinnorna oftast helt beroende av männen för sin försörjning. Arbete och egen inkomst kan därför vara en konkret väg till lösning.
I byn är misshandel en del av vardag men samtidigt något alla tar avstånd från. Omgivningen tycker synd om och stöttar en misshandlad kvinna, … ända tills hon anmäler sin man.

Madrasa

Det finns olika skolor i Bangladesh. Det finns också en läroplan. Precis som i Sverige ska alla skolor följa läroplanen men precis som i Sverige kan den tolkas på olika sätt.
På de till antal snabbt växande madrasa-skolorna består undervisningen till ca 50% av plugg av koranverser och arabiska, ett språk som bara används i religiösa sammanhang i Bangladesh. Imamen som söker upp oss för ett samtal är föreståndare för en madrasa för flickor.
Madrasan erbjuder ofta gratis undervisning. Ibland är madrasan den skola som finns i den egna byn. Många madrasas har internat för föräldralösa barn. Det betyder religiös indoktrinering 24 timmar om dygnet. Imamen vi träffar har själv skickat sin son, 12 år, till en speciellt bra madrasa i andra änden av landet. Vi anar förväntningarna.
Varje dag kommer tre pojkar i punjabi och vita virkade kalotter in på vår gård och ber om mat eller pengar. De bor i byns madrasa. En ödslig känsla omger dem. I ett land där framtidsmöjligheterna stavas utbildning framstår det som en tragedi att deras viktiga tid i skolan fylls med religions studier. Bangladesh är på g. Men vad är det de här pojkarna ska kunna bidra med i det enorma och dynamiska utvecklingen? Vilken viktig kunskap för sitt land bär de med sig från madrasan?

Burka

När hon kommer in på vår gård undrar jag vad den beslöjade kvinnan vill. Är hon bara en av alla andra besökare från byn som kommit för att titta på oss? Så inser jag att det är Asma, den sextonåriga dottern i familjen, som kommer från skolan.
Vackra flickor bär burka, svarar hon, när vi pratar om det lite senare. Någonstans anar jag en förklaring till varför hennes syster giftes bort 13 år gammal. Hon var för vacker, säger mamman och pappan. Vi kunde inte ha kvar henne hemma.
Så länge som flickan bor hemma är hon familjens ansvar. Om hon skulle bli utsatt för någon form av förföljelse eller övergrepp är hon ”förbrukad” och omöjlig att gifta bort. Så snart hon blivit gift är det mannens familj som har ansvar för hennes heder.
När vi går genom byn ser vi på de unga flickorna med nya ögon. Insikten om att de undersköna, sminkade och obeslöjade 14 och 15 åringarna alla är bortgifta väcker frågor som skaver. Hur tänker de om sina liv? Vad fick de veta om äktenskap innan de giftes bort? Hur känns det att välja bort skolgång för att vara barnflicka åt sin svägerskas barn när man är 15 år?

Mönsterfabriken

Lokalen är som en ankomsthall på Kastrup. Den är så stor att man inte kan se var den slutar. Textilarbetare sitter i rad efter rad med symaskiner mellan sig. Tillskärningsborden är enorma. Fläktar och maskiner går för fullt, tempot är intensivt och ändå upplever vi miljön som fullt jämförbar med den i en svensk fabrik.
De anställda har en lön som de kan leva på. Likalön gäller för kvinnor och män. Det finns en anställd läkare och en sjuksköterska varje dag om någon blir dålig eller skadas. Företaget, som syr det vi kan köpa på HM och Kapp Ahl, bygger fler enorma lokaler strax intill. De ska bl a rymma ett dagis och övernattningsbostäder för de anställda.
Det här är mönsterfabriken. Klädproduktion enligt löpandebandprincipen där varje arbetare är en liten kugge i ett hjul. En obehagskänsla dröjer sig ändå kvar i mig när vi kommer ut. Av den unge, tydligt USA-influerade, ägaren anar jag förklaringen. ”De ska koncentrera sig på sitt arbete och har instruktioner att inte söka kontakt med besökare.” Under vandringen genom industrilokalen har ingen av de anställda mött min blick.

BRAC-skolan

Deras pennskrin är tomma sprayburkar. De sitter på mattor på golvet i u-form längs väggarna i det lilla skolhuset av bambu och lera som biståndsorganisationen BRAC byggt i byn.
I byn vi bor i finns flera olika skolor. En av dem startades för något år sedan av NGO’n BRAC. En NGO är en biståndsorganisation. Det är ingen ideell sammanslutning som bygger på människors engagemang utan en hjälporganisation som har bistånd som sin affärsidé. BRAC bygger sitt arbete på olika länders bidrag och på ett system av microkrediter som lånas ut till folk i byarna med 12,5% ränta. BRAC är framgångsrikt och har utvecklat ett eget koncept för sina skolor. Liksom i alla skolor följer man den nationella läroplanen men undervisningen präglas av en egen och genomarbetad kursplan.
Barnen i BRAC-skolan börjar alla samtidigt när de är sex år. Skolan har bara en klass så de följs åt under de fem år de går i primaryschool. Efter den tiden börjar en ny klass i skolan. Läraren är utbildad av BRAC i metodiken som till stor del går ut på kollektivt och samtidigt arbete. Vi får höra att det ofta handlar om att lära in utantill, att svara i kör och helt enkelt hänga med i en gemensam takt. Klassen vi möter, 25 stycken nioåringar, ger ett lite annat intryck.
De är visserligen kollektivt överens om att ta emot sina gäster väl men det verkar å andra sidan hela Bangladesh vara. När vi kommer till skolan har dagen just avslutats och läraren gett sig av hem. Eleverna är på väg att gå men sätter sig genast igen och bjuder in oss i sin klass.
Man skulle kunna tro att en undervisning som bygger på talkörer och upprepningar skulle skapa försiktiga och osjälvständiga individer. Eleverna i den här skolan är nyfikna, modiga och ansvarstagande. De börjar med att presentera sig och fråga var vi kommer från. De berättar om sin skola, visar bilder de gjort och har väldigt nära till konstnärliga uttryck i form av dans och sång. Det som imponerar mest är nog att de är så överens i sin framtoning. Det är inte en modig elev som kliver fram utan de deltar alla med ambitionen att verkligen visa upp och berätta om sin skola.
Vi går därifrån och är lite tagna av deras lust och stolthet. Vi känner att vi alla skulle lära oss jättemycket av att få vara med och jobba i BRAC-skolan ett tag. Vi blir nyfikna av hur de så övertygande visar att de går i en skola som ger dem självkänsla och tillit.