Det finns olika skolor i Bangladesh. Det finns också en läroplan. Precis som i Sverige ska alla skolor följa läroplanen men precis som i Sverige kan den tolkas på olika sätt.
På de till antal snabbt växande madrasa-skolorna består undervisningen till ca 50% av plugg av koranverser och arabiska, ett språk som bara används i religiösa sammanhang i Bangladesh. Imamen som söker upp oss för ett samtal är föreståndare för en madrasa för flickor.
Madrasan erbjuder ofta gratis undervisning. Ibland är madrasan den skola som finns i den egna byn. Många madrasas har internat för föräldralösa barn. Det betyder religiös indoktrinering 24 timmar om dygnet. Imamen vi träffar har själv skickat sin son, 12 år, till en speciellt bra madrasa i andra änden av landet. Vi anar förväntningarna.
Varje dag kommer tre pojkar i punjabi och vita virkade kalotter in på vår gård och ber om mat eller pengar. De bor i byns madrasa. En ödslig känsla omger dem. I ett land där framtidsmöjligheterna stavas utbildning framstår det som en tragedi att deras viktiga tid i skolan fylls med religions studier. Bangladesh är på g. Men vad är det de här pojkarna ska kunna bidra med i det enorma och dynamiska utvecklingen? Vilken viktig kunskap för sitt land bär de med sig från madrasan?
