Deras pennskrin är tomma sprayburkar. De sitter på mattor på golvet i u-form längs väggarna i det lilla skolhuset av bambu och lera som biståndsorganisationen BRAC byggt i byn.
I byn vi bor i finns flera olika skolor. En av dem startades för något år sedan av NGO’n BRAC. En NGO är en biståndsorganisation. Det är ingen ideell sammanslutning som bygger på människors engagemang utan en hjälporganisation som har bistånd som sin affärsidé. BRAC bygger sitt arbete på olika länders bidrag och på ett system av microkrediter som lånas ut till folk i byarna med 12,5% ränta. BRAC är framgångsrikt och har utvecklat ett eget koncept för sina skolor. Liksom i alla skolor följer man den nationella läroplanen men undervisningen präglas av en egen och genomarbetad kursplan.
Barnen i BRAC-skolan börjar alla samtidigt när de är sex år. Skolan har bara en klass så de följs åt under de fem år de går i primaryschool. Efter den tiden börjar en ny klass i skolan. Läraren är utbildad av BRAC i metodiken som till stor del går ut på kollektivt och samtidigt arbete. Vi får höra att det ofta handlar om att lära in utantill, att svara i kör och helt enkelt hänga med i en gemensam takt. Klassen vi möter, 25 stycken nioåringar, ger ett lite annat intryck.
De är visserligen kollektivt överens om att ta emot sina gäster väl men det verkar å andra sidan hela Bangladesh vara. När vi kommer till skolan har dagen just avslutats och läraren gett sig av hem. Eleverna är på väg att gå men sätter sig genast igen och bjuder in oss i sin klass.
Man skulle kunna tro att en undervisning som bygger på talkörer och upprepningar skulle skapa försiktiga och osjälvständiga individer. Eleverna i den här skolan är nyfikna, modiga och ansvarstagande. De börjar med att presentera sig och fråga var vi kommer från. De berättar om sin skola, visar bilder de gjort och har väldigt nära till konstnärliga uttryck i form av dans och sång. Det som imponerar mest är nog att de är så överens i sin framtoning. Det är inte en modig elev som kliver fram utan de deltar alla med ambitionen att verkligen visa upp och berätta om sin skola.
Vi går därifrån och är lite tagna av deras lust och stolthet. Vi känner att vi alla skulle lära oss jättemycket av att få vara med och jobba i BRAC-skolan ett tag. Vi blir nyfikna av hur de så övertygande visar att de går i en skola som ger dem självkänsla och tillit.
