Lokalen är som en ankomsthall på Kastrup. Den är så stor att man inte kan se var den slutar. Textilarbetare sitter i rad efter rad med symaskiner mellan sig. Tillskärningsborden är enorma. Fläktar och maskiner går för fullt, tempot är intensivt och ändå upplever vi miljön som fullt jämförbar med den i en svensk fabrik.
De anställda har en lön som de kan leva på. Likalön gäller för kvinnor och män. Det finns en anställd läkare och en sjuksköterska varje dag om någon blir dålig eller skadas. Företaget, som syr det vi kan köpa på HM och Kapp Ahl, bygger fler enorma lokaler strax intill. De ska bl a rymma ett dagis och övernattningsbostäder för de anställda.
Det här är mönsterfabriken. Klädproduktion enligt löpandebandprincipen där varje arbetare är en liten kugge i ett hjul. En obehagskänsla dröjer sig ändå kvar i mig när vi kommer ut. Av den unge, tydligt USA-influerade, ägaren anar jag förklaringen. ”De ska koncentrera sig på sitt arbete och har instruktioner att inte söka kontakt med besökare.” Under vandringen genom industrilokalen har ingen av de anställda mött min blick.
